Om ledarskap vid strukturförändringar

För Martina Åkeson Wollbo blev det en tuff start som kyrkoherde i det nybildade pastoratet på norra Gotland 2014. Gamla arbetskulturer krockade med Martinas synsätt på hur hon ville jobba.

Nu, tio år senare, är pastoratet en välfungerande organisation samtidigt som medlemsantalet sakta börjat öka. Och efter svåra, men strategiskt avgörande, ekonomiska beslut har även röda siffror vänts till gröna.

Idag fokuserar Martina och hennes medarbetare på att driva verksamheten på ett engagerande sätt ute i socknarna och på så vis få upp besöks- och medlemsantalet. Visst var det lite trögt i början, säger Martina;

­-Jag kom in med en enorm energi och ville göra massor, men blev behandlad som en ung och naiv tjej. Då ska man veta att jag ändå var nästan femtio år gammal.

Att inte bli tagen på allvar slet på mig som person, men mina kollegor var så fokuserade på alla möjligheter som förändringsarbetet gav plats för, och det räddade mig kvar. Det var tur!

2011 beslutade Visby stift att göra en övergripande indelningsförändring av alla Gotlands pastorat. Orsaken var sjunkande medlemsantal och med det sämre ekonomi ute i sockenförsamlingarna, där många mindre hade svåra ekonomiska bekymmer, medan andra, ofta större, hade det bättre ställt. Målet med förändringen var därför att samordna resurser så att de rikare församlingarna kunde dela med sig till de som hade det svårare och på så sätt få siffrorna att gå ihop för alla.

Peder Follin utsågs till att leda arbetet med hur det nya pastoratet skulle se ut och ledas. Han är uppvuxen i Väskinde socken och med långt engagemang som ordförande i Väskinde församlingsråd – en av de sju församlingar som skulle ingå i det nya pastoratet -  hade han den kunskap och erfarenhet som behövdes.

Det gemensamma pastoratet skulle ledas av ett gemensamt kyrkoråd med ansvar för ekonomi, fastigheter och personal, och en kyrkoherde. Ansvaret för själva församlingsverksamheterna föll på de lokala församlingsråden tillsammans med prästerna.

När pastoratet väl var på plats började det riktiga jobbet, berättar Peder Follin:

-1 januari 2014 blev vi då Norra Gotlands Pastorat med sju församlingar bestående av tjugofyra socknar och tjugofem kyrkor. I samband med detta gick vår gamla kyrkoherde i pension, så vi anställde en ordinarie på en gång i stället för att ha en interimskyrkoherde under indelningsprocessen.

Ytterst ansvarig för att forma en ny organisation blev Martina Åkeson Wollbo tillsammans med Peder som blev pastoratets kyrkorådsordförande. Peder såg dock risker med att de mindre församlingarna kunde slukas upp av de större, och införde därför att alla församlingar skulle ha en egen representant så att alla hade en lika stark röst;

– Eftersom vi var sju, församlingar så beslutade jag att alla sockenförsamlingar skulle få en ordinarie representant och en ersättare i det gemensamma kyrkorådet, så att känslan av delaktighet i förändringen skulle finnas hela vägen ner på gräsrotsnivå.

Men Martina och Peder såg också att arbetsrutiner och gamla synsätt också behövde förändras. För många förtroendevalda i församlingarna innebar det förlorad insyn och makt att styra i lokala frågor. Martina Åkeson Wollbo beskriver att hon fick ta många diskussioner i början, men att det var viktigt att ge plats för deras tankar;

– Det var viktigt att mötas som människor och samtala om deras oro och kritik. Vår uppgift var att vara lyhörda och förklara att de fortfarande hade mycket att säga till om genom den budget de fick och kunde använda efter eget tycke i verksamheten. Men ibland vi fick även säga sorry, vissa frågor ingår i mitt eller kyrkorådets uppdrag och ni har inte kompetens att ta dom besluten längre. Det tyckte vissa var svårt att acceptera.

Martina pekar även på att sockentänket på Gotland är väldigt starkt;

– Det hade ju också att göra med identitet, där man upplevde en tillhörighet med sin socken, sin kyrka och sitt pastorat. Men, berättar Martina, motsatsen fanns också där många upplevde en lättnad att slippa en massa administrativa uppgifter.

När Martina blickar tillbaka med vilken energi hon gick in i det här arbetet, ser hon idag vad som gjort att de lyckats så bra, men också att det krävt ett stort arbete med henne själv, med relationer inom kyrkorådsledningen och med medarbetarna;

– Jag var väldigt orädd och entusiastisk, men man letade egentligen efter någon som från fastlandet som inte var så insyltad i allt sockentänk och med större erfarenhet av organisationsförändringar. Men så kom jag, en ung komminister från församlingen och sökte tjänsten. Jag förklarade vad jag kunde och var bra på och sen körde jag en ”Pippi Långstrump” och sade att det andra, det fixar jag säkert. 

Genom att kyrkorådet gav henne fullt mandat från start, blev alla beslut hennes egna, men hon ville ha ett lyssnande ledarskap där hon var noga med att lyssna och låta alla i gruppens ståndpunkter komma fram innan hon tog beslut. Där det viktiga var att just lyssna och bygga samförstånd;

– Jag läser av människor väldigt bra och har lätt att förstå vad de vill få fram. Det tror jag att jag lärt mig genom att uppfostra fyra barn. De har också lärt mig att släppa kontrollen och lita på att andra gör utmärkta jobb utan att jag behöver vara med och peta i allt.

För Martina var det viktigt att ta tag i tre saker från början:

1. Det första var en gemensam gudstjänstagenda så att alla jobbade efter samma struktur och kunde hjälpas åt och avlasta varandra vid behov.
2. Det andra var att sätta ihop en ledningsgrupp med representanter från alla yrkesgrupper. Det var ganska små förändringar, men den sista punkten skulle kräva uppoffringar från alla;
3. Jag ville bygga om alla verksamheter från början igen så att de utgick ifrån de visioner som jag och medarbetarna såg att de kunde vara, i stället för att fortsätta i gamla mönster. Genom att ifrågasätta gamla rutiner och sätta nya mål kunde vi rensa bort en massa onödigt arbete som stal energi och resurser.

Det här arbetet krävde både ork att omvärdera gamla arbetssätt, och mod att våga drömma om vad man såg att verksamheterna skulle kunna bli. Men också om att ge sig själv chans att växa. Martina fortsätter;

– Jag var väldigt tydlig med att det här är ett nytt pastorat och vi är alla nya i väldigt mycket, så man får göra fel. Det är bättre att man provar och misslyckas än att inte prova alls. För det är ju så att jag med min erfarenhet kan rodda det allra mesta, men om jag ska styra allt så tar jag bort möjligheten för mina medarbetare att växa. Jag tar hellre ett steg tillbaka och säger till dom – varsågod och väx!

Text: Erika Bergqvist LIndvall Foto: Erik Lindvall. Intervjun har tidigare publicerats i den tryckta versionen av Ducatus, nr 3/2024.