ALLT SEDAN MEDELTIDEN har socknen svarat för sina ekonomiska angelägenheter, att hålla kyrka och avlöna betjäningen. En reform 1910 innebar att prästerna fick kontant lön och avkastningen från boställets jord och skog var inte längre avgörande för avlöningen. Pastoraten behöll dock sin vård och förvaltning av boställena.
Under 1920-talet uppstod oro för att den av kyrkan disponerade egendomen skulle föras över till staten. Vad skulle då ske om stat och kyrka framöver skildes åt? Flera utredningsförslag som syftade till centralisering av den kyrkliga jordens och skogens förvaltning lades fram.
Sommaren 1930 utnämndes biskopen Sam Stadener till ecklesiastikminister med ansvar för de kyrkliga frågorna. Stadener expedierade raskt ett lagförslag som innebar att den kyrkliga egendomsförvaltningen decentraliserades till de lokala församlingarna. Dessa utsåg eget skogligt biträde för att sköta förvaltningen och det inrättades stiftsnämnder med ansvar för driften av kyrkans jord och skog.
EN STATLIG REFORM 1942 innebar att stiftsnämnderna tvångsvis fick rätt att sammanföra pastoraten till distrikt med gemensamt skogligt biträde. Reaktionen mot vad som uppfattades som centraliseringssträvanden lät inte vänta på sig. Några pastorat bildade samarbetsnämnder för att värna den lokala självstyrelsen. Intresset spreds och i maj 1945 träffades företrädare för sju stift i järnvägsknuten Hallsberg för att konstituera en centralorganisation för de svenska pastoraten. Den 20 november 1945 fastställdes stadgarna. Pastoratsförbundet hade bildats.
Under en lång period har organisationen utvecklats i riktning mot en mer renodlad och tydlig arbetsgivarorga-nisation. Initialt handlade det om att företräda pastoraten när det gällde äganderätt och förvaltning av de kyrkliga egendomarna, skog och jordbruk. Ur detta växte utbildningsverksamheten fram. Sedermera efterfrågades även stöd exempelvis kring byggnadsfrågor, begravningsverksamhet samt entreprenadfrågor och upphovsrätt.
MELLAN ÅREN 1970 OCH 1990 ökade antalet anställda i Svenska kyrkan från drygt 10 000 till 25 000 personer. Denna utveckling medförde att församlingarna och pastoraten i sin roll som arbetsgivare i allt större utsträckning önskade direkt biträde i arbetsrätts- och förhandlingsfrågor. En egen förhandlingsdelegation etablerades under 1970-talet och organisationen började att självständigt hantera kollektivavtal.
På tjugo år steg antalet anställda från 10 000 till 25 000 personer.
Organisationsutredningar var en annan efterfrågestyrd verksamhet som dök upp i kölvattnet av stora pastoratsregleringar år 1962. Förutom att beräkna personalbehoven behövde förutsättningar för nya kyrkliga samfälligheter för olika former av samverkan utredas och belysas.
FÖRHÅLLANDET MELLAN Svenska kyrkan och staten var fram till relationsändringen 2000 en återkommande fråga i organisationen. En principöverenskommelse 1995 mellan den socialdemokratiska regeringen och centerpartiet innebar ett nytt grepp och flera partier anslöt. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, tillsammans med framförallt Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet (nuvarande nationell nivå), kunde förankra riksdagspartiernas idéer inom Svenska kyrkan. Genom att få garantier för att Svenska kyrkan skulle kvarstå som en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka banades väg för den nya relation till staten som blev tydlig genom lagen om Svenska kyrkan och kyrko-ordningen 2000.
Vid relationsförändringen ändrades också kyrkoordningen och kyrkomötet fastslog bland annat att ”När en församling, ett pastorat eller ett stift är arbetsgivare ska Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation företräda arbetsgivaren när det gäller att ingå eller säga upp kollektivavtal, och företräda arbetsgivaren i tvister om sådana kollektivavtal eller om påföljder vid konflikter om sådana avtal”. Tidigare hade prästernas kollektivavtal hanterats av Statens arbetsgivarverk.
Genom att få garantier för att Svenska kyrkan skulle kvarstå som en öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka banades väg för den nya relation till staten som blev tydlig genom lagen om Svenska kyrkan och kyrko-ordningen 2000.
NÅGRA ÅR EFTER relationsförändringen genomförde organisationen en översyn för att utreda om det gick att organisera verksamheten på ett för medlemmarna mer ändamålsenligt sätt. Ett resultat av översynen innebar att de lokala stiftsförbunden avvecklades och de stiftsvisa rådgivarna flyttades över till arbetsgivarorganisationen. I dag är de regionala förhandlarna/rådgivarnas lokala närvaro en stomme i arbetsgivarorganisationens verksamhet. Vissa stadgeändringar genomfördes och vid årsskiftet 2009- 2010 bytte organisationen namn till Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation – ett namn som tydligt förklarar organisationens uppdrag. För mer än tio år sedan samordnades rådgivningen avseende ekonomi och kyrkoordningens juridik med kyrkokansliets resurser. Numera har även fastighetsfrågor samt service och rådgivning i begravnings- och kyrkogårdsfrågor överförts till kyrkokansliet.
Därmed har arbetsgivarorganisationen fått utrymme att specialisera sig på arbetsgivar- och arbetsmiljöfrågor samt en bred utbildningsverksamhet.
Text: Per Westberg