Så arbetar Katarina församling med lönebidrag

Maria Back, 58 år (se toppbilden), började sin arbetsträning efter flera år av sjukskrivning på grund av utmattningssyndrom och hjärntrötthet. Idag jobbar hon i församlingens café och ansvarar för bakningen av allt som säljs: 

– Jag har alltid varit den glada tjejen som bara kört på, men till slut kraschade jag helt. Med hjälp av Katarinamodellen har jag fått förståelse för mig själv och vem jag är.  

För Maria började förändringen med en arbetsträningsplats finansierad i samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Efter det fick hon erbjudande om att jobba med lönebidrag för utveckling i anställning, med ett år i taget. Nu känner hon sig stark och engagerad i både jobb och kollegor. 

Katarinamodellen består av två perioder, en bas- och en fortsättningsgrupp, och anpassas efter individens behov och förutsättningar. Insatserna kombinerar praktiska arbetsuppgifter med friskvård, självhjälpsgrupper och coachning, med syftet att ge deltagarna verktyg för en hållbar balans mellan arbete och fritid. Gabriella Luttrup förklarar: 

– Arbetet inleds med att deltagaren, eller praktikanten som de kallas i projektet, sätter upp individuella mål tillsammans med en handledare. Därefter får de delta i arbetspraktik med riktiga arbetsuppgifter inom församlingens olika verksamheter. Alla är också med i självhjälpsgrupper inspirerade av 12-stegsprogrammet för att stärka deltagarnas självkännedom och självförtroende.  

Med hjälp av coachning får de även stöd att ta nästa steg i livet, oavsett om det handlar om vidareutbildning, praktik eller en anställning. Camilla Lillås, ansvarig för caféet, lyfter vikten av meningsfulla arbetsuppgifter: 

– Många deltagare kommer från svåra bakgrunder som utmattning, missbruk eller andra utmaningar. Det är viktigt att deltagarna utför riktiga arbetsuppgifter där de känner sig delaktiga och får uppskattning.  

Både Gabriella Luttrup och Cecilia Lillås pekar på att det kanske är första gången på länge som deltagarna känner att de fungerar i en arbetssituation. Att de gör riktiga uppgifter där de fyller en funktion. Erik Holmberg, präst och ansvarig för diakonverksamheten, betonar vikten av långsiktighet: 

– Det här är ett arbete som kräver engagemang och uthållighet. När man kommer hit kanske man inte kan eller orkar bidra med något alls. Då måste vi visa att vi tror på den personen. Men projekttiden är ett till två år och vi måste vara tydliga med att det är en tillfällig lösning, så att man inte invaggas i en förhoppning att en tillfällig lösning ska bli permanent. Det är viktigt att vara transparent med det, säger han. 

– Har man inte jobbat med den här typen av diakoni så är Marymodellen* en bra introduktion som även erbjuder utbildningar i sättet att jobba, tillägger Camilla Lillås. 

Nadia Benhaji Ryttar, är 52 år och har nyligen gått från arbetsträning till en anställning med lönebidrag för utveckling i anställning och delar Marias Backs upplevelse: 

– Att arbeta här har varit en räddning för mig, där jag fått hjälp att hitta en balans i livet och lära mig ta hand om mig själv. Men det är inte alltid lätt att jobba med känslor så öppet tillsammans med andra. Det gav jättemycket, även om det varit tufft och idag har spänningar släppt som jag tidigare inte kunnat sätta ord på, berättar Nadia och avslutar: 

– Här kan jag vara den jag är, och har jag en sämre dag är det okej att ta ett steg tillbaka. Att vi försöker stötta varandra i vårt helande, det är det viktigaste av allt. 

Text: Erika Bergqvist Lindvall Foto: Magnus Liam Karlsson

Detta reportaget har tidigare publicerats i Ducatus nr 1/2025.