Många präster som vill fortsätta arbeta efter pensionen riskerar att hamna utanför de informella vägar som ofta styr bemanning i Svenska kyrkan. För Lisbet Magnusson, som har arbetat på flera håll inom kyrkan bland annat i the Church of England i norra England och i Visby stift, blir det tydligt varför ett verktyg som Prästbanken behövs.
I dag sker mycket av bemanningen till kortare prästuppdrag genom lokala kontakter och informella lösningar. Det kan fungera väl i många sammanhang, men innebär samtidigt att kompetens riskerar att inte bli synlig eller tillgänglig när behov uppstår.
– Många uppdrag löses genom att man redan känner någon. Har man arbetat länge på samma plats fungerar det ofta bra, men har man rört sig mellan olika sammanhang kan det vara svårare att komma in, säger Lisbet.
Samtidigt menar hon att behovet inte bara handlar om bemanning, utan också om mening och sammanhang efter ett långt yrkesliv.
– Många vill fortsätta tjänstgöra som präster efter pensioneringen. Livet kan förändras då och man kan känna en stark önskan att fortsätta bidra, ha en uppgift och vara del av något större, säger hon.
Lisbet kom själv in i prästyrket efter ett tidigare yrkesliv som civilekonom och utbildade sig till präst i 40-årsåldern. Hon menar att olika yrkes- och livserfarenheter är en tydlig styrka i mötet med människor.
– Det gav mig ett bredare perspektiv i mötet med människor och har varit en stor tillgång i yrket.
Den erfarenheten kopplar hon också till frågan om kompetensförsörjning i kyrkan. Många präster vill fortsätta bidra efter pensioneringen, ibland även i mer omfattande roller som kyrkoherde, men ofta i kortare och mer flexibla uppdrag.
– Det finns mycket kompetens bland pensionerade präster som fortfarande vill arbeta, men på sina egna villkor.
Här ser hon att Prästbanken fyller en konkret funktion. Det är ett verktyg där präster kan anmäla sitt intresse för att ta tillfälliga uppdrag, och där församlingar kan hitta tillgänglig kompetens när behov uppstår.
– Prästbanken gör det möjligt att synliggöra den kompetens som finns och göra den tillgänglig när församlingar behöver tillfälliga resurser. Det är ett enkelt och strukturerat sätt att lösa en praktisk utmaning.
Hon lyfter också hur hon själv sett andra arbetssätt under sin tid i the Church of England.
– Där informerar man mer aktivt om möjligheten att fortsätta tjänstgöra efter pensioneringen. Erfarenhet ses som en resurs man vill ta tillvara. Det är ett synsätt jag tycker vi kan inspireras av.
Samtidigt har hon själv upplevt hur kortare uppdrag kan ge både flexibilitet och livskvalitet, bland annat under åren i England då hon tillbringade en sommarsemester på Nämdö i Stockholms skärgård samt två sommarsemestrar på Gotland och där kunde kombinera tjänstgöring med familjeliv.
– Jag kunde ta ett uppdrag på en skärgårdsö samt på Gotland under sommaren och ha med mig familjen. Det blev en fin kombination av arbete och privatliv.
För Lisbet handlar frågan i grunden om hur kyrkan använder den erfarenhet som redan finns.
– Det finns mycket kompetens som riskerar att inte nå fram när bemanning bygger på informella vägar. Den behöver vi bli bättre på att ta tillvara.
Intervju: Anni Roslund
